I natt är en sådan där natt, då tankarna inte är samlade utan de är lite överallt. Det är en sådan där natt då jag vill vara var som helst förutom här. När man inte längre saknar som förut. Och när man inte längre vet om man saknar,  är det över då? Veckor har gått. Miniuter går. Och jag saknar inte. Inte det. Det där som var - som inte var helt. Jag saknar skratten och stunderna. Det är i mellanrummet mellan skratt och tystnad som det infinner sig. Ögonblicket. När ögon möts och plötsligt ser för första gången. Ögonblicket då allt kan hända. Men jag har aldrig lytt mina egna råd och kanske är det så det måste få vara. Kanske är det så jag lär. Kanske är det inte så farligt att låta sig förloras i leende ögon. Kanske korsas våra vägar för att vi har något att ge varandra?